Jag har en sådan himla tur, tänka att jag valde rätt.

Inte så himla lätt. Jag skulle ju egentligen bli inredningsarkitekt, det beslutet ligger i en "time capsule"

någonstans i USA. Efter ett år on tour, efter en knäoperation så fick danskarriären att abdrupt slut.. slängde min kära pappa in en ansökan på en utbildning som han tyckte skulle passa mig....så lärare tyckte han skulle passa... när jag försökte informera honom om att jag ville bli inredningsarkitekt, då gick det "feeeeeetbort" som ungarna skulle säga.

Hur det kom sig att jag ändå hoppade på lärarlinjen.. jaaa ni..Pappas fel ( förtjänst)!

Men efter att trots dansförbud fortsatt min turné, så blev det ett halvårs uppskov till höskolan.

Sedan ledde det ena till det andra, jag var nog aldrig riktigt säker på att det var min grej..

Men NUUU.. jaaa nu är det det bästa jag vet. 

Att bli utmanad varje dag, att ha minst sagt flexibla arbetsuppgifter.. alla dessa fantastiska

små kloka människor som jag har äran att möta, VARJE dag.

Jag är många gånger med dem när "poletten" trillar ner, jag är ofta med dem när de hittar läskoden..

när de tappar sina tänder ( vilket är superäckligt, händer hela tiden i åk.1) och när de förstår hur man går i skolan.. och inte minst när de lär sig se vad och HUR de lär sig bäst.

Alla dessa små figurer som jag har äran att ha i mitt liv, kommer jag för alltid att bära närmast mitt hjärta.

Några har hunnit bli vuxna nu, men de kommer alltid vara MINA.

När man får en stor varm kram från en kille längre än jag själv i djuraffären, då blir jag lycklig..eller när någon säger Hej Annika, känner du inte igen mig.. och ger mig en kram... ÄLSKAR´T!

Ibland går mina små frön igenom saker man inte önskar någon, men då gör vi det nära varandra och tillsammans.

Mina lånade småtroll, kommer alltid vara mina..

Over and out!/ Annie

Alla vet att den dagen kommer, det kan man nästan säga med säkerhet.

Några säger " vänta du" snart är det din tur..då har jag skrattat och flinat lite pillemariskt..

för mig har det inte hänt..ÄNNU!

Men nu, nu har det hänt. Jag kan liksom inte säga när det hände, bara att jag en dag insåg att nu Annika, nu är det kört!

Det var en av de där dagarna när jag skulle läsa det finstilta på en bipacksedel.. man har ju alltid sett att det är skrivet med små  alltsååå riktigt små bokstäver. Men en dag gick det liksom inte, man kisar och kisar igen lite mer och lite till

och shit.. jag ser inte och kan faktiskt inte läsa det som står där.

Usch som alla tjatat och som jag skrattat.. och sagt äsch det är gammeln..

På något vis känns det inte riktigt lika kul längre. Men nu har jag tagit tag i det, jag har köpt LÄSGLASÖGON..

japp. Jag tänker inte vika ner mig, jag ska se som jag alltid gjort. Man blir så himla glad när man plötsligt ser igen... låter knasigt, men en härlig känsla med glasögonen på näsan.

/ Annie

Tjolahopp, här är jag igen..från ingentans som gubben i lådan bara så där.

Jag kände att det var dags att inte bara ta tag i att rensa garderoben utan att faktiskt också bestämma hur jag skulle gör med den här lilla detaljen .. min blogg! Beslutade att faktiskt göra ett nytt försök att ta tag i den, så här sitter jag nu igen och summerar för att kunna gå vidare..

Mycket har hänt sedan sist, Clara mår bättre men är fortfarande inte frisk, men har avslutat högstadiet och börjat på Naturvetenskaplig linje på gymnasiet. Hon har fortfarande mycket tufft framför sig men det värsta ligger nu bakom henne. Nu tror och hoppas jag att hon är bättre rustad att ta tag i livets utmaningar. Hon har gjort enorma framsteg och ett av de största var väl att kliva upp på scenen på skolavslutnigen och mottaga "The Oliver Award" . "The Oliver Award" tilldelas elever på IES som klarat sig mot alla odds, som klarat sig genom utmaningar som skulle få de allra flesta att ge upp.. men hon har inte givit upp.. hon lever och DET, det trodde jag aldrig.

Sedan har vi då Julia, som ni vet så drabbades hon i åk 8 av hypertyrios, en överproduktion av sköldkörtelhormon.

Hon har sedan dess medicinerats med Thacapzol och Levaxin, efter jul förra året så medade läkaren att hon var på väg att bli frisk så vi skulle ta bort hennes mediciner helt. Jag tyckte vi skulle sänka dem för att se och sedan utvärdera. Själva utvärderingen uteblev och i början av april körde jag på inrådan av skosköterskan upp henne akut till barnakuten. Jag bad dem sätta EKG, vid flera tillfällen men det gjordes inte.. efter två timmar fick vi träffa en sköterska som ifrågasatte varför man inte hade satt ngt EKG.. man tog nya prover och man dikuterade att behålla Julia. Julias läkare hörde av sig via brev och berättade att hon drabbats av ett återfall och ställde ut hennes Levaxin... sommaren gick och allt var frid och fröjd.. hösten kom och Julia, blev succesivit tröttare och tröttare, hon började rasa i vikt.. ( hon vägde väl som mest 46kg och är 170 lång). Under den här tiden blev hon inte en enda gång kallad på varken provtagning eller besök. Jag lämnade vid flertalet tillfällen meddelanden på barnavdelningens telefonsvar, utan att någon ringde upp. Jag ringde även vuxenmedicin utan att någon ringde tillbaka.

Jag och Julias pappa åkte iväg på en representations kryssning i november, vi valde att stanna kvar på båten och åka tillbaka till Sverige. Morgonen efter vaknade Julia med en stor limpa över halsen, meddatgen, orkeslös som en trasdocka... jag skickade ut ( hur dum kan man bli?)  henne att hämta sin kompis som skulle måla vårt vardagsrumstak, på den trippen tappade hon synen stundvis. När hon kom hem var det bara att åka upp till akuten.

Väl där togs alla tänkbara prover, vi träffade en läkare som sa att hon aldrig sett så dåliga provsvar på en levande människa...
Man kontaktade Uppsala för att ställa in medicinen som läkaren ställt ut i april. Man ville lägga in Julia som vägrade.. men nu fick hon inte lämnas ensam och minsta lilla förändring i mående så var vi tvugna att åka upp igen.

Med Julias pappa på företagsresa i Tyskland/ Holland, var det ännu en gång bara att köra upp henne på tisdagen, den här gången hade vi tre specialister närvarande... nya prover togs.. den ansvarige specialisten sa att han aldrig sett ngt liknande och blev tvungen att konsultera böcker för att veta vad han skulle göra..

Efter flera timmar och ett överfullt sjukhus där ungen väägrede stanna utan sin mamma så var vi äntligen på väg hem igen.. detta var början på en lång rad läkarbesök och provtagningstillfällen på sjukhuset.

Första dagarna var läget akut kritiskt, det är ganska tur att man inte fattar förrän när det börjar lätta på, vad som egentligen hänt och hur nära det verkligen var att vi förlorade vår lilla loppa.

Det känns som att vi lurat döden på en ängel, min ängel..

Efter att träffat en specialist och man har konstaterat att värderna stabiliserats med hjälp av medicin. Men nu säger man att det inte finns någon annan utväg för Julia än att operera bort sköldkörteln. Det sas i november att det skulle göras tre månader från då, för en vecka sedan var vi kallade till operationsförberedande möte i Nyköping, och då var det inom tre månader från det datumet. Man anser att hon fortfarande är i för dåligt skick för operation.

Hon är så liten och bräcklig, som en liten fågelunge, cellgiftet gör att hon inte har någon aptit, vilket i sin tur gör att hon blir i ännu sämre skick... blir liksom status Q..
Men nu laddar vi om och tar nya tag.

Vi fixar det här... gillar änglar men de här två stannar hos mig!

Nu blev inte detta det mest positiva nystarten på min blogg men hoppas på att förmedla lite mer positiv energi

i nästa inlägg! Nu lyfter vi blicken och krigar vidare... LOVE LIFE!

Over and out for now / Annie

Jo jag har alltid tyckt mycket om att läsa. De senaste åren har det blivit mer sällan under terminerna då det har varit mycket runt jobbet. Jag har nog alltid saknat att läsa en bok och diskutera den med andra. Jag har hört om folk som haft olika bokklubbar, men de har redan varit i gång. I höstas sa jag detta högt på jobbet till en kollega, hon kände som jag, vips var vi två. Sedan skickades ett intressemail ut till övriga kollegor, några till nappade. Efter diverse avhopp, redan innan start, så är vi nu en härlig skara på fem .  

Några av dessa böcker har vi läs där andra har jag läst själv. Läst och läst förresten, jag skaffade mig storytel, hur bra som helst. Jag kan göra andra saker under tiden jag "läser" böcker och jag älskar det. Kanske kan någon av dessa tips göra din dag, i såfall är jag glad. Varsågod/ Annie

Detta var en mycket speciell bok, den handlar om två par och deras barn. Den behandlar likheter och olikher. En bok som börjar lite trögt men som blir spännande och lite otäck mot slutet.

Tänk dig att du hittar ett brev från man som du bara får öppna efter hans död. Brevet innehåller hans mörkaste hemlighet. En hemlighet som inte bara kan förstöra den familj ni byggt tillsammans utan också andras familjer i er närhet. Tänk dig att du hittar brevet medan han fortfrande lever. Vet man verkligen allt om varandra?

Pensionärsligan slår till igen. De är utrustade med löständer, rullatorer och käppar och en taktik to die for. 

Pensionärsligan rånar också ett Casino i Las Vegas för att kunna placera de stulna pengarna i stöldfonden Grindslanten. Detta för att kunna göra livet lättare och bättre för gamla och sjuka.

De köper sig en gammal villa på Värmdö och blir  grannar med det kriminella motorcykelgänget Bandangels.

Fortsättningen på serien om pensionärsligan. Pensionärsligan vill köpa ett ställe utomlands för att skämma bort äldre i lyx. Det ska finnas speed dating och annat spännande att göra på detta fantastiska ställe. De behöver göra en rejäl kupp. Pengarna ska också räcka till att dela ut bonusar och skämma bort  lågavlönade i samhället. Den här gången ger de sig i slag med finanshajar, skattesmitare. På sin jakt mot det perfekta tillslaget försöker de lura miljardärerna bland lyxyachterna i Saint-Tropez.  Boken sprider många skatt och leenden. En riktig feelgood bok.

En av tanterna i Vivekas församling hittas död och Viveka börjar kolla upp fallet. Bland stormhattar och församlingsmedlemmar far hon runt efter att skickat sin familj till norrland. När Viveka blir ombedd att ta semester så ängnar hon sig på heltid åt eftersök. Vem är Abbe egentligen? Varför har mäklaren sådan ångest?

Rachel är inte längre gift, hon har inte längre något jobb ändå tar hon varje dag samma tid samma tåg in till London som hon alltid gjort. På sin färd till och från jobbet sitter hon och fantiserar. Hon ser ofta en ung familj vid sin gamla station, hon funderar och fantiserar omkring dem. Men en dag när hon tagit ett glas vin på tåget, som hon ofta gör, händer något som förändrar allt. Helt plötsligt sitter hon inne med sanningar om paret hon så långe följt från tågfönstret. Polisen misstänker att hon själv är inblandad i en kvinnas försvinnande... är hon det eller?

Kristina Ohlsson är en av mina favoritförfattare. Efter att inte läst något av henne på länge tar jag mkig snabbt igenom denna deckare trots att det inte finns några likheter med tidigare kriminalromaner.

En ung man försvinner några dagar innan han ska ta studenten och hittas tre veckor senare svårt skadad och medvetslös. En minnesförlust gör det svårt för polis att reda i fallet. Yterligare två personer har fösvunnit på liknande sätt, den enda skillanden är att de inte kommit tillbaka. Innan samtliga bortföranden har ett träd satts i brand.. Tio år senare återvänder Lucas till sin hemort, polisen har fortfarande inga ledtrådar till lösning av händelserna.. men någon vet att han är tillbaka och denna någon vill honom fortfarande illa, riktigt illa.

Tjolahopp,

ni vet ibland när man kommer på en sådan där superbra idé som att lägga in en svart heltäckande nålfiltsmatta i ett uterum..men glömmer bort den inte så lite viktiga detaljen att man faktiskt använder rummet som ett genomgångsrum SAMT att man har några rara husdjur, varav en vit... Precis, den där superbra idén blir liksom ganska snabbt nedgraderad. Ytterligare en aspekt till minuskontot var att maken var den enda som orkade dammsuga mattan, det är tungt som attan att köra runt på dammsugaren därute. Ett nätt litet träningspass på 30 minuter.
Nu i påskas kom vi till skott, vi hittade ett erbjudande på KRAUTA, de sålde ut laminatgolv, vi högg direkt.
Det köptes tjock byggplast och isolering. Vi åkte hem och tömde uterummet och sedan tog lilla C och maken tag i projektet, jag och stora J stod för marktjänsten. Mat och dryck är ett måste när man fixar och trixar, men också rastning av husdjur. De slet tills det var snudd på helt slutfört. Nu saknas "bara" några metall lister framme vis glaspartiet, annars har vi fått övriga lister på plats. Vi har haft värme på under dagtid och det känns så bra att gå därute för att inte tala om att det tar 3 minuter att dammsuga. Jo visst ja, det ska bli lameller vid kortsidan och någon typ av fiber rullgardin på långsidan, en ny matta ska det också bli innan det är helt klart. Man blir ju lycklig... Här kommer en sneak peak på vår påskpresent till oss själva.

/ Annie

Hejsan så här mitt i påsken. Hemma hos oss startade påsken redan på långfredagen och då med påsklunch. Vi skulle egentligen träffats på påskaftonen men pga av allas ganska pressade scheman, men ändå vilja att ses, så fick det bli så här. Alla påskfina släktingar ställde in sin kvastGPS mot det sanna Blåkulla i Kungsör, och vi samlades hos mamma och pappa på Höksta. Självklart blev det ett påskbord to die for som vanligt, bara älskar det.
Det känns som om allt ätbart man överhuvud taget kan önska sig fanns där, jag kan iallafall inte komma på något mer.

Vackra färger och underbara dofter fick fritt spelrum och man nästan hungrade ihjäl.
Den där mamman är så himla bra på att laga mat och att samla släkten.

Glad Påsk, upp på kvasten och håll till höger!

/Annie

Efter morgonens obligatoriska kopp kaffe på framsidan, fick rosorna sig en rejäl omgång.

Min vita vägg är inte längre så himla vit, utan nu får vi vänta på att nästa omgång rosor får knoppas och slå ut.

Har påbörjat omorganisationen i min stora rabatt, heelt fel i tid, ( jag vet) men det är faktiskt enklast att se hur höga växterna blir just nu.Tänker att det kanske är rätt ok ändå eftersom det är så fuktigt ute..att växterna rotar sig ok ändå. Jag vet att jag missar blomningen, men det har jag tänkt- och väntat på.

Har pausat lite med att nätshoppa skooooooor, känner mig mycket nöjd. Köpte flera par ganska klassiska skor, åh vad härligt, nu längtar jag efter mitt paket.

Jag har några antika stolar, de flesta i ek tror jag. Nu har jag gjort något nästan kriminellt, nämligen bett maken måla dem svarta. Köpte svart lackfärg, känner att de nu kommer att passa ihop med varandra och få ett nytt liv och lyfta inredningen med sin ny-gamla look.

Det måste ju vara bättre att stolarna  får stå inne i huset och slipper bo i det fuktiga i garaget

Nu ska de få ny klädsel också, jag tror att de kommer bli jättefina när det blir färdiga. Det finns viss risk att pappa tuppar av när jag "förstört" stolarna...

Ladiesnight..

Träffade the Ladies, drack vin och bubbel .... vi pratade, åt , pratade åt och pratade ännu mer.. 

Tänker att alla har så himla mycket, men ingen klagar, bara delar med sig liksom.

Detta är en grupp Ladies, mammor, som är riktiga fighters, bara gör, genomför,

ibland för att man måste. Ibland för att framåt är den enda vägen att gå.

En stor kram till alla er.. ni är så värda det bästa.

Tack för en mycket trevlig eftermiddag och kväll!

/Annie

Idag är dagen då maken går på semester, stort grattis det är du värd. Han har har jobbat hårt i ett helt år,

nu är det änligen dags...Härligt!!
Med risk för att låta som en riksbitch.. jagdå det kommer nog att kunna uppfattas så.. Here goes!

Med anledning av mitt yrkesval så har jag något längre ledighet under sommaren just, (jag kan ta diskussionen runt det senare).

Jag vet inte om någon känner igen sig MEN, nu är det så att jag och tjejerna, har liksom hittat vår egen lunk..

ja du vet, frulle vid 11 eller när man känner för det... vi har liksom bestämt saker som de kommer...

NU när lille maken kommer hem så finns det "viss" risk för att han vill göra saker på sitt sätt... alltså åka hit och dit, ser framför mig X antal resor till tippen bl.a

Jag vill liksom göra saker i min egen takt, eller vår takt (min och tjejernas), typ jättelångsamt OCH bara roliga saker..

d.v.s saker som jag tycker är roligt, såsom att han byter köksgolv, att jag köper blommor, jag tvättar och städar

( mysigt), några sommarutflykter, jag tror ni börjar förstå. Några av er börjar säkert känna tendenseran av riksbitch nu, eller hur? Vet ni vad, det är ok. Det är inte det att jag inte vill att han ska ha semester med oss, neeej då inte alls. 
För å ena sidan vill jag ta det lugnt och att han ska anpassa sig till vår takt, samtidigt vet jag att jag varje år när han får semester förväntar mig att det ska hända saker hemma ( vet helt i motsats till det jag tidigare sagt...Japp).

Det är nu vi ska få ordning på tomten, köket, huset...han ska alltså jobba hemma på sin semester....

När jag skriver detta förstår jag att jag kanske inte är så himla lätt att leva med...

Hårt arbetande make/ riksbitch..

Detta kan bli en spännande semester... kanske måste jag sätta mig och prata om detta
med min lille hubby, han kanske också känner att han vill vila sig i form..spela ett par rundor golf...Han har tre veckors semester stackaren, jag ser ett renoverat hus ( han renoverar), han ser en möjlighet att slappa.

Om riksbitchen får hålla i taktpinnen så blir det inte många minuters semester.... jag veeeeet vad jag skrev... "han ska anpassa sig till vår takt", nu gick det över (oups). 

Jag får nog bjuda honom på en öl när han kommer innanför dörren.
Innan dess måste jag nog få ordning på mina förväntningar.... är det JAG som är 1000 knyck???

Han äger säkert också sina egna förväntningar på sin semester, saker han vill göra, har liksom inte tänkt på det förut, att vi inte skulle vilja och önska samma.

Jag tänker i alla fall sätta mig i lugn och ro tillsammans med min make och höra vad han vill göra av sin semester, jämka och se om den kan pusslas i hop med vad jag vill. 

Hur som helst så skulle jag säga Grattis till semestern älskling, ölen väntar väl kyld!

/ Anniez