Alla vet att den dagen kommer, det kan man nästan säga med säkerhet.

Några säger " vänta du" snart är det din tur..då har jag skrattat och flinat lite pillemariskt..

för mig har det inte hänt..ÄNNU!

Men nu, nu har det hänt. Jag kan liksom inte säga när det hände, bara att jag en dag insåg att nu Annika, nu är det kört!

Det var en av de där dagarna när jag skulle läsa det finstilta på en bipacksedel.. man har ju alltid sett att det är skrivet med små  alltsååå riktigt små bokstäver. Men en dag gick det liksom inte, man kisar och kisar igen lite mer och lite till

och shit.. jag ser inte och kan faktiskt inte läsa det som står där.

Usch som alla tjatat och som jag skrattat.. och sagt äsch det är gammeln..

På något vis känns det inte riktigt lika kul längre. Men nu har jag tagit tag i det, jag har köpt LÄSGLASÖGON..

japp. Jag tänker inte vika ner mig, jag ska se som jag alltid gjort. Man blir så himla glad när man plötsligt ser igen... låter knasigt, men en härlig känsla med glasögonen på näsan.

/ Annie

Tjolahopp, här är jag igen..från ingentans som gubben i lådan bara så där.

Jag kände att det var dags att inte bara ta tag i att rensa garderoben utan att faktiskt också bestämma hur jag skulle gör med den här lilla detaljen .. min blogg! Beslutade att faktiskt göra ett nytt försök att ta tag i den, så här sitter jag nu igen och summerar för att kunna gå vidare..

Mycket har hänt sedan sist, Clara mår bättre men är fortfarande inte frisk, men har avslutat högstadiet och börjat på Naturvetenskaplig linje på gymnasiet. Hon har fortfarande mycket tufft framför sig men det värsta ligger nu bakom henne. Nu tror och hoppas jag att hon är bättre rustad att ta tag i livets utmaningar. Hon har gjort enorma framsteg och ett av de största var väl att kliva upp på scenen på skolavslutnigen och mottaga "The Oliver Award" . "The Oliver Award" tilldelas elever på IES som klarat sig mot alla odds, som klarat sig genom utmaningar som skulle få de allra flesta att ge upp.. men hon har inte givit upp.. hon lever och DET, det trodde jag aldrig.

Sedan har vi då Julia, som ni vet så drabbades hon i åk 8 av hypertyrios, en överproduktion av sköldkörtelhormon.

Hon har sedan dess medicinerats med Thacapzol och Levaxin, efter jul förra året så medade läkaren att hon var på väg att bli frisk så vi skulle ta bort hennes mediciner helt. Jag tyckte vi skulle sänka dem för att se och sedan utvärdera. Själva utvärderingen uteblev och i början av april körde jag på inrådan av skosköterskan upp henne akut till barnakuten. Jag bad dem sätta EKG, vid flera tillfällen men det gjordes inte.. efter två timmar fick vi träffa en sköterska som ifrågasatte varför man inte hade satt ngt EKG.. man tog nya prover och man dikuterade att behålla Julia. Julias läkare hörde av sig via brev och berättade att hon drabbats av ett återfall och ställde ut hennes Levaxin... sommaren gick och allt var frid och fröjd.. hösten kom och Julia, blev succesivit tröttare och tröttare, hon började rasa i vikt.. ( hon vägde väl som mest 46kg och är 170 lång). Under den här tiden blev hon inte en enda gång kallad på varken provtagning eller besök. Jag lämnade vid flertalet tillfällen meddelanden på barnavdelningens telefonsvar, utan att någon ringde upp. Jag ringde även vuxenmedicin utan att någon ringde tillbaka.

Jag och Julias pappa åkte iväg på en representations kryssning i november, vi valde att stanna kvar på båten och åka tillbaka till Sverige. Morgonen efter vaknade Julia med en stor limpa över halsen, meddatgen, orkeslös som en trasdocka... jag skickade ut ( hur dum kan man bli?)  henne att hämta sin kompis som skulle måla vårt vardagsrumstak, på den trippen tappade hon synen stundvis. När hon kom hem var det bara att åka upp till akuten.

Väl där togs alla tänkbara prover, vi träffade en läkare som sa att hon aldrig sett så dåliga provsvar på en levande människa...
Man kontaktade Uppsala för att ställa in medicinen som läkaren ställt ut i april. Man ville lägga in Julia som vägrade.. men nu fick hon inte lämnas ensam och minsta lilla förändring i mående så var vi tvugna att åka upp igen.

Med Julias pappa på företagsresa i Tyskland/ Holland, var det ännu en gång bara att köra upp henne på tisdagen, den här gången hade vi tre specialister närvarande... nya prover togs.. den ansvarige specialisten sa att han aldrig sett ngt liknande och blev tvungen att konsultera böcker för att veta vad han skulle göra..

Efter flera timmar och ett överfullt sjukhus där ungen väägrede stanna utan sin mamma så var vi äntligen på väg hem igen.. detta var början på en lång rad läkarbesök och provtagningstillfällen på sjukhuset.

Första dagarna var läget akut kritiskt, det är ganska tur att man inte fattar förrän när det börjar lätta på, vad som egentligen hänt och hur nära det verkligen var att vi förlorade vår lilla loppa.

Det känns som att vi lurat döden på en ängel, min ängel..

Efter att träffat en specialist och man har konstaterat att värderna stabiliserats med hjälp av medicin. Men nu säger man att det inte finns någon annan utväg för Julia än att operera bort sköldkörteln. Det sas i november att det skulle göras tre månader från då, för en vecka sedan var vi kallade till operationsförberedande möte i Nyköping, och då var det inom tre månader från det datumet. Man anser att hon fortfarande är i för dåligt skick för operation.

Hon är så liten och bräcklig, som en liten fågelunge, cellgiftet gör att hon inte har någon aptit, vilket i sin tur gör att hon blir i ännu sämre skick... blir liksom status Q..
Men nu laddar vi om och tar nya tag.

Vi fixar det här... gillar änglar men de här två stannar hos mig!

Nu blev inte detta det mest positiva nystarten på min blogg men hoppas på att förmedla lite mer positiv energi

i nästa inlägg! Nu lyfter vi blicken och krigar vidare... LOVE LIFE!

Over and out for now / Annie