Jag har en sådan himla tur, tänka att jag valde rätt.

Inte så himla lätt. Jag skulle ju egentligen bli inredningsarkitekt, det beslutet ligger i en "time capsule"

någonstans i USA. Efter ett år on tour, efter en knäoperation så fick danskarriären att abdrupt slut.. slängde min kära pappa in en ansökan på en utbildning som han tyckte skulle passa mig....så lärare tyckte han skulle passa... när jag försökte informera honom om att jag ville bli inredningsarkitekt, då gick det "feeeeeetbort" som ungarna skulle säga.

Hur det kom sig att jag ändå hoppade på lärarlinjen.. jaaa ni..Pappas fel ( förtjänst)!

Men efter att trots dansförbud fortsatt min turné, så blev det ett halvårs uppskov till höskolan.

Sedan ledde det ena till det andra, jag var nog aldrig riktigt säker på att det var min grej..

Men NUUU.. jaaa nu är det det bästa jag vet. 

Att bli utmanad varje dag, att ha minst sagt flexibla arbetsuppgifter.. alla dessa fantastiska

små kloka människor som jag har äran att möta, VARJE dag.

Jag är många gånger med dem när "poletten" trillar ner, jag är ofta med dem när de hittar läskoden..

när de tappar sina tänder ( vilket är superäckligt, händer hela tiden i åk.1) och när de förstår hur man går i skolan.. och inte minst när de lär sig se vad och HUR de lär sig bäst.

Alla dessa små figurer som jag har äran att ha i mitt liv, kommer jag för alltid att bära närmast mitt hjärta.

Några har hunnit bli vuxna nu, men de kommer alltid vara MINA.

När man får en stor varm kram från en kille längre än jag själv i djuraffären, då blir jag lycklig..eller när någon säger Hej Annika, känner du inte igen mig.. och ger mig en kram... ÄLSKAR´T!

Ibland går mina små frön igenom saker man inte önskar någon, men då gör vi det nära varandra och tillsammans.

Mina lånade småtroll, kommer alltid vara mina..

Over and out!/ Annie