Filmtips

• Grown Ups
• I rymden finns inga känslor
• Eat pray love
• The experiment
• PS I love you
• Seven pounds
• Ten Inch Hero
• Benjamin buttons
• Blind side
• Inception
• Robin Hood

   Några lästips till er som vill men som inte vet vad...

• Nattfåk av Johan Theorin - En mycket läsvärd bok.
• Tillsammans är man mindre ensam av Anna Gevalda- Något av det bästa jag har läst.
• Luftslott av Sheilan O´Flanagan- Vältumma
• Den hungriga prinsessan av Christina Herrström- Väldigt bra och läsvärd, något händer.
• Smuts av Katarina Wennstam - pågående!
• Pilgrimsresan av Paulo Coelho

 Ska läsa...

• Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann av Jonas Johansson
• Munken som sålde sin Ferrari av Robin Sharma
• Alfahannen
• Mästaren och Margeriterna

Hejsan,

fick i morse Pedagogiska magasinet i min hand. En tidskrift som dimper ner i min brevlåda med jämna mellanrum, öppnade den nog för allra första gången i dag. Heheh!

Hur som helst så har det ju i skolan varit många diskussioner runt det här med att Finland presterar så otroligt bra i alla undersökningar om kunskap. De ligger mycket längre fram än sina nordiska grannländer, detta har ju väckt lite funderingar speciellt som Sverige låg närmare toppen tidigare. Anledningen till det här vill vi Svenskar förstås hitta mycket för att hitta hemligheten att kopiera för att få till bättre resultat i den Svenska skolan. Lite av Pandoras ask, hitta förklaringen och allt löser sig.

Några lärare, pedagogprofessorer, skolrektorer och några utbildningsministrar har uttalat sig om anledningen till Finska skolans framgång, här diskuteras framgång i termen resultat.

( Pisa- mätning, Finland innehar tätpositionen över fyra mättillfällen, 2000, 2003,2006 och 2009. Man har mätt utifrån ämnen och som helhet ändå har Finland en ohotad första plats.)

Vad beror då detta på? Tja man diskuterar i artikeln bland annat att Finska elever faktiskt har läxa varje dag, från år ett. Lärarna har en auktoritet, man skapar och håller en distans till sina elever och deras föräldrar. Finska lärare betonar arbetsdisciplinen, vilket gör eleverna mer arbetsbenägna.”Pupils learn even if they don´t what to, we make them..”

De flesta elever ha goda studievanor. Man diskuterar också att det är obligatoriskt med betyg det 8.e skolåret, med det förekommer redan i år ett men är vanligt från år fyra.  

Man tror också att de goda resultaten har att göra med att föräldrarna inte har hamnat i den Svenska ”självförverkligande vågen”, där de vuxna kommer i första hand. Man tror att föräldrarnas engagemang betyder mycket. Men man har också  i Finland en lärarutbildning med djupare ämneskunskaper.vilket faktiskt många av våra kandidater har efterfrågat.

Men i dessa resultat ska man också vara medveten om finns inte elever med begåvningshandikapp inte finns med. Dessa elever är inte i så stor utsträckning integrerade i den vanliga skolan som i Sverige. Man har ju inte heller samma nivå av invandare i Finland så inte heller det drar ner resultaten pga. språk förbistringar. Finland som har kopierat den Svenska utbildningsreformen har ju haft fördelen av att ligga ca.10 år efter oss. Fördelen för att skolan då har kunnat se resultat i Sverige och förändra i sitt eget land. Nu är vi där och gluttar, söker och försöker hitta lösningar och svar på våra egna resultat i en raffinerad och från början Svensk skolreform. Mycket handlar nog om auktoriteten, och föräldrarnas självförverkligande och hur förändrar man dessa inställningar?? Passar ”vill vara alla föräldrar till lags lärarna” in här? Är det verkligen föräldrarna som ska styra den kommunala skolan?

Tydlighet för barn och föräldrar ja. Men att föräldrar har tagit upp med sina barn på samtal att de blir rädda när vi höjer rösten…NEJ. Vi måste höja rösten ibland, precis som du gör hemma när ditt barn gör något mycket fel. Detta är mitt jobb i den nya kunskapsskolan, mitt uppdrag är att se till att ditt barn når målen i år 3 eller 6 eller 9…, ditt barn är i skolan 10% av sin tid, självklart räcker inte den till. Tiden det tar för oss att dirigera elever hit och dit som inte kan göra som de blir tillsagda, tar för mycket av något annat barn utbildningstid. Vi måste nog i skolan i allafall fokusera på målen och kunskaperna för att vi ska ha en chans att förändra och förbättra skolan. Bort med flum stämpeln en gång för alla och fokusera på att klättra upp för kunskapens berg, där jag är din coach, väldigt inne ord just nu.

En kunskapsskola är för mig en skola med målen och kunskapsutvecklingen i fokus.Där jag eller andra material är vägen mot målen. Jag tänker inte "nu gör vi den här boken" utan hur ska vi få med detta på bästa sätt? Genom att spela spel eller en tipspromenad i skogen, eller en lek på idrotten? Stryk sidor i boken, få sakerna i kroppen. Känn, utforska, fundera runt olika saker, moment, våga uttrycka det du ser, upptäcker. Nästa nivå och nästa mål tydliggörs tidigt för eleven, som en morot.Alla sinnen låter flummigt men från fakta till kunskap så är det lättare när du gjort eller känt något själv.Något praktiskt, något att hänga upp kunskapen på. I kunskapsskolan behövs aktiva föräldrar, föräldrar som tycker att det är viktigt att kunna och förstå! Vi har faktiskt börjat att arbeta med ASL på vår skola, det betyder att skriva sig till läsning. Man skriver texter, tillsammans eller ensam. Själv gör man det utifrån en början, som man lär sig som en ordbild.. ett mycket bra sätt. Man skriver på datorer,detta gör amn varje vecka. Kan berätta mer om det senare.

I min skola är du aldrig klar utan det finns alltid ett nästa steg. Att vara klar är passiviserande och gör att du lutar dig tillbaka, du som elev ska sträva framåt till och förbi ditt nästa mål.

Det här var allt från Lilla Mig <3!

Hejsan,

vaknade till ett underbart vackert vinterväder, härute var det -22 i morse. Det var bara att kliva upp och flytta in bilen i garaget, stackaren ska ju må bra också.

Våra lugna lovdagar på landet är över och vi återgår till vår sista semesterfas hemma i huset. En återgång till att upprätthålla någon typ av ordning och reda, räknar kallt med ett sovrumsgolv fullt av smutskläder i härlig symbios med dansande dammråttor. Det går snabbt att föda upp ett nytt gäng grå flyktiga kamrater. Men eftersom jag räknar med att åka härifrån vid tvåtiden så hinner jag ju får ordning tills lilla gubben stampar över tröskeln. Det ska dock bli härligt att höra rumlet från tvättmaskinen och känna doften av mjukmedel igen. Här låter ingenting, mamma och pappa har en toppmodern maskinpark som bekant inte låter.

Solen skiner från en klarblå himmel, det är svårt att klaga på livet då. Visst jag önskar mig vår, men det ser ut som min bön har blivit hörd, man lovar mildväder till helgen och då är ju som bekant sportlovet över och det känns ju ok.

Lillan springer fortfarande i pyamas och klockan är 13, på eget initiativ börjar hon nu packa sina saker, nu vill hon hem till sina katter. Härligt.

I går var jag på en nyöppnad inredningsbutil i Kungsör, det var jättefin, jag hade kunnat handla ihjäl mig. Dalahästar med silvertråd och änglavingar, vackra lila koppar.. hit måste ni åka. Hon har ingen hemsida ännu och jag hade inte min telefon med mig, annars hade jag tagit bilder, butiken är liten men så otroligt vacker. Jag måste säga att detta är en butik med sååååå vackra detaljer, det är presenternas högsäte. Jag vill inte ha med mig allt hem, men några detaljer här och var gör hemmet just till ett hem. Jag tycker mycket om det strikta och avskalade, nu  handalde jag lite för att mjuka upp det hela.  In med lite vååååår! Hon har saker från Miljögården, från Linum...tja vårens saker var på väg in, jag frossade och ville bara ha. Detta är ett "vill besöka ofta" ställe, á la STORE hemma.Hur mycket vackra detaljer som helst, utan att bli rörigt. Jag ska komma tillbaka och ta kort så att ni ser vad ni går miste om. Detta kan lätt bli ett " vill inte leva utan ställe". Leilas bakbunkar och mått, fanns där..suck tjejer..a little bit of heaven..                 

Förbereder mig nu för en kväll med allra finaste tjejerna på Grappa, det ska bli mysigt att sitta och bara skratta och ha roligt, det är avkoppling för mig.

This is it från Lilla Mig<3!

   Hej och hopp,

njuter av ett par dagars ledighet på landet hos mamma och pappa. Tyvärr har det varit för kallt så tunnan har bottenfrusit, annars är det ju det mest fantastiska.

Jag säger bara 42 grader i tunnan, mössa på knoppen och bara njuta av värmen, hela håret blir vitt av frost. Det är det bästa på vintern.

Förra året satt vi på hustaket, jag skottade och barnen hoppade eller åkte ner på mage. I år är det inte på långa vägar lika mycket snö, men härligt ändå.

Skönt att vara här och andas och bara vila hjärnan, på natten är det tyst här, de bor i skogen och över en km från motorvägen, det här mår jag bra av ibland.

Men jag är ju inte ensam, nej inte alls, närmaste grannen och jag brukar alltid träffas och fika och prata..hehe! Hennes barn är jämngamla med våra och det känns som om det faktiskt är enda gången som barnen verkligen kan vara sig själva när de är med dem. Det är ju härligt att inte behöva gå omkring på landet och vara snygga... inget smink och inget skit i håret, näpp, här är man lockig i håret och osminkad. Mamman blir ju glad.

I dag har vi varit med några kompisar från stan, hemifrån, och badat i Arboga.

Gud vad härligt, tre mammor med sex barn som mer eller mindre skötte sig själva och varandra. Jag och mammorna och en sju åring motionssimmade och det blev ju några varv, hur många vet jag inte. Men det kändes skönt.

Gillar man inte kallt vatten så är verkligen Arboga badhus att rekommendera, här är det relativt varmt. Det finns en pool med 34 graders vatten, inte tokigt alls. Ungarna orkade inte vara därinne, de tyckte att det var för varmt.

Vi hade färdiga ICA pannkakor med oss, gud vad skönt att slippa stå och fixa något, bara att hiva i sig, nice!!

 På vägen hem missade jag precis en poliskontroll, eller farbror polis missade mig med fart kameran, hehe! Han var på väg upp till sitt gömställe...nu åkte jag inte för fort, men kunde ha gjort..hehe!! 8)

Vi är trötta nu men det är en behaglig trötthet, skönt faktiskt att bara sitta och sunka lite innan vi drar i gång med Spagetti och köttfärssåsen till middag.

Senare ska jag följa med min bästa Lotta in till "Samhället" och kika på inrednings prylar, man måste ju ha något med sig hem. Det ska bli mysigt.

Men i morgon eftermiddag bär det iväg hemmåt igen, det ska bli skönt att komma hem till sitt. Även om det är skönt här, eftersom man inte plockar hela tiden, så känns det skönt att sunka runt lite därhemma också, där alla har varsin dator.Hehe I morgon kväll väntar en redig After work med tjejerna...inte så tokigt det heller..

I dag var det 19 år sedan jag och kära maken träffades, det tycker jag nästan är en bragd. Synfel och påbörjad hörselnedsättning, kan det vara svaret på hur stackaren stått ut??? hehe! Nu ska jag sätta mig i massagestolen en stund, ha det gott alla mina vänner.

Over and out från Lilla Mig!

Hejsan,

idag har maken varit ledig och vi tog en överrskningstripp till Kolmården och TropikArium.Man har liksom aldrig hunnit dit när man har varit på Kolmårdens djurpark, där flyger ju tiden hysteriskt fort. Det var ganska häftigt, vi körde upp tjejerna tidigt och satt färdigfixade i bilen 8.45 Frukost väntade på Mc Donalds i Katrineholm, nu var ungarna ganska övertygade om att vi var på väg till Öland, hehe. Så fort lilla gubben blinkade vänster så visste var vi skulle...trodde de!

Men lillan hade egentligen redan gissat rätt, i går kväll...hur 17 kan de fatta?

Jag tänkte, det här är ju gjort på tjugo minuter, vad ska vi hitta på sedan?

Nä ni,jag hade fel, det var jättestort och de hade jättemycke djur allt från fiskar till ormar, krokodiler till små apor. Jag blev tvungen att dra undan gubben, framför näsan på honom satt en silkes apa....han är lite lättskrämd han..hehe. En apa hoppade ner i en killes kapuchong och den ville inte gå därifrån. Lilla gubben hade dött, se på avstånd ok, men på sig, nää det var jag och tjejerna som nästan erbjöd våra axlar..men inga små silkesapor ville klättra på oss .

Här kommer massor av vackra bilder som jag tog.

Kunde inte låta bli att slänga in den här polaren som en sista bild.. hehe!

Vi har haft en super trevlig dag, men vårt lov fortsätter nu på landet tillsammans med mamma och pappa utan lilla gubben som måste jobba...

Nu semlor med grannarna..yummi! 8)

Det här var allt från Lilla Mig<3!

Hejsan, då var det dags för den sista delen då…hoppas att ni är redo!

Jag ska börja i staden mitt på prärien i New Mexico som hette Hot Springs. Jo de hette så enda till dagen då man bestämde att man skulle spela in filmen ”Truth and Consequence” här.  Hot Springs var känd för just det, sina heta källor och rena mineralvatten. Men efter att filmen blev känd så beslutade man att byta namn på staden, vad passade bättre än ”Truth and Consequence”, så gick det till när staden bytte namn. Den här staden är omgärdad av ett staket för att inte bufflar ska inta staden. Vi åkte ut utanför staketet med min ”familj” där parkerade vi bilen, jag fick rejäla förhållningsorder att inte lämna bilen med ryggen. Anledningen var att vi hade en buffel hjord 500m framför oss, men på andra sidan en bäck och uppe på en hed liksom. Lite löjligt tyckte jag men familjen skämtade inte. Bufflarna hade ungar , om de på något sätt skulle känna sig hotade av oss så kunde de vara otroligt snabba, de hade kunnat vara framme vid bilen innan jag hade hunnit in i den. De ser ju ganska otympliga ut de där stora djuren, större än kossor. De gick där och åt gräs i godan ro, såg inte alls farliga ut. Jag vågade inte utmana ödet utan valde att tro på familjen, säkrast så.  

 I den här staden hade vi en ”hostpick up” på en restaurang/motell.  I foajén fanns det glasmontar, i dem satt små, små huvuden på 3cm i diameter tjocka pålar. De såg ut som små aphuvuden, redan där tyckte jag att det var lite suspekt, huvudena såg verkligen äkta ut. En man kom fram till mig och berättade om dem för mig. Huvudena var ”äkta” indianhuvuden sa han med en stolthet som inte var att ta miste på. Fy, vad läskigt. Man hade huggit huvudena av indianer, tagit ut hjärnan och krängt skalperna över en formbar boll, man hade gett dem de uttryck och utseende de haft som levande. Håret på alla dessa huvuden var långt, mannen berättade att det fortsatte att växa, om det stämmer vet jag inte. Helt plötsligt var det som jag hade trott var apor faktiskt var halshuggna människor. Eftersom de torkade så krympte huvudena fast på pålen de satt på. Hur kan man ens komma på något liknande, men jag antar att man använde dessa att skrämma folk med, titta vad som kan hända. Jag kanske inte behöver säga att i den här staden var inte Indianerna så populära. Vi pratar om Hitler, Franco och Lenin men vad de vita gjorde mot indianerna väljer vi att glömma bort. Eller gör, dessa trofér möter de ju om/ när de går in på det här motellet.

Inte långt därifrån ligger det fantastiska White Sands, ett område med de vitaste sanddynerna i världen. Man flyger över dem med Maverick och Goose i Top Gun, mycket av dessa sanddyner är militärt område.

Men det är också här man väljer att landa stora rymdfärjor. Här åkte vi då via detta fantastiska landskap när vi plötsligt styr upp mot en byggnad, verkligen ute i ingenstans. Det är ett rymdmuseum med fokus på Roswell, ni vet de aliens som sades ha landat i dess öken 1947.

Här ligger också Area 51, det är ett stängt område som rent tekniskt inte existerar, men gör det ändå, finns t.ex inte med på några kartor. Area 51 är ett strikt militäriskt område, hit är ingen välkommen. Hit hittar man bara om man varit här förut, eller om man skulle råka köra vilse, men man leds snabbt härifrån av tungt beväpnad militär. Det är bara ett fåtal personer som har tillgång till det här området.     

 På rymdmuséet vi fick verkligen massor av info och bilder om Roswell  och de aliens som sades landat där. Men det fanns också massor att berätta om de som bodde i den här staden/samhället. Det var så att man hade nerverna utanpå kan jag tala om, vad som är sant vet väl ingen längre. Den kvällen hamnade jag i en familj som byggde dockhus, som verkligen såg ut som riktiga hus i Southern style, de var jättefina. Mannen i familjen bad mig gå och ta en Cola ur kylen, vilket jag också gjorde. Där framför ögonen i flera plastbyttor rörde sig ett antal skallerormar långsamt….fy faaan vad äckligt. Aliens, rena barnleken när det finns människor med rattlers i kylen. Helt naturligt tyckte de, han brukade samla upp dem på vägen hem från jobbet, när de låg på vägen för att hålla sig varma i öken natten.  

De rörde sig inte lika fort då, som på dagen i hettan. Han jobbade ute i White Sands på en militärbas, så det fanns gott om dem där också, skallerormar alltså. Nej, och det är inte slut ännu. Den kvällen åt vi tacos, det fanns kyckling och köttfärs, jag valde lite av båda, det var verkligen jättegott och ett av mina första möten med maträtten. Framåt kvällningen när vi satt och pratade om odjuren i kylskåpet,  när vi undrade vad han gjorde med dem. Han gjorde smycken av deras ryggrad..men köttet åt han och familjen, det smakade precis som kyckling. Jag glömmer aldrig när polletten trillade ner …tacosen, jodå vi hade ätit vår allra första- och sista skallerorm (hoppas jag).

På alla platser vi reste till fanns det människor som vi träffade, Community sevice, kallades det. Vi kunde åka till äldreboenden, svårt sjuka barn, vuxna, eller utvecklingsstörda you name it, mycket intressant att få denna extra dimension på landet.

I den här staden skulle jag åka till en blindskola som låg i staden, vi fick blindfolders, och såg därefter ingenting, vi fick prova att skriva brail (punktskrift), vi sydde och vi till och med åt, det blev kladdigt värre. Man måste ju känna efter var man har kött, sås och grönsaker. Som avslutning skulle vi gå längst den ganska hårt trafikerade landsvägen, jo ni har precis fattat galoppen, vi såg ingenting. Detta var verkligen en blind som ledde en blindare, där jag var det senare. Min blinde” handledare” hade käpp vilket jag också hade. Jodå jag försökte fuska, man ville ju inte dö ensam på en främmande landsväg, men jag blev snabbt tillsagd att dra tillbaka ögonbindeln. Scarry, såg han i allfall?, jag drog snabbt tillbaka ögonbindeln, jag ville inte fuska utan var självklart blind igen. Man hade precis överlevt skallerorm tacos och nu detta allt inom 24 timmar, lite för mycket för lilla mig.

Vi reste vidare i någon av de nordliga staterna, har inte tagit in min dagbok,. Där skulle några av oss få göra community service på ett hem för självdestruktiva barn/ ungdomar. Jag var en av dem som skulle få åka dit, vi fick strikta förhållningsorder av den som var chef på stället. Vi fick absolut inte ta i flickorna, alla var flickor eller unga kvinnor. Vi fick inte heller ta emot något från någon, inga lappar eller meddelanden fick lämna byggnaden. Tjejerna var väldigt manipulativa, de försökte bygga egna verkligheter runt sig själva, så allt vi hörde var inte sant. Deras fiktiva verklighet byggde de för att överleva den många gånger värre verklighet de hade upplevt. Vi fick veta att man hade tänkt ställa in vårt besök för att det var en av de boende flickorna som hade tagit sitt liv dagen innan. Det här var de intagnas hem, deras rehabilitering och skola.

De intagna var tvångsintagna, de var unga, arga samtliga hade utnyttjas sexuellt och hade mycket långt kvar innan de kunde slussas vidare till en mer öppen avdelning .Till slut var tanken att de skulle kunna leva ett eget liv så, men man undrar ju, kan jag säga. Har aldrig träffat så många trasiga själar. Det var svårt att vara här, tjejerna hade alla slicade handleder och ibland också halsar. Många var omplåstrade, som om de nyligen hade gjort försök att avsluta sina liv. Det var jättemycket personal på plats i rummen, jag vet att vi reagerade på det. Alla av oss hade hittat någon av dem att prata med, plötsligt på en sekund förändras något i stämningen i rummet. En person har slängt sig över en annan, båda intagna, någon börjar skrika och man bär ut flickan som slängde sig över sin kompis, iförd tvångströja a lá gökboet. På mindre än fem minuter är vi förflyttade till staff rummet och tjejerna är inlåsta på sina rum. Vi kroppsvisiteras efter lappar när vi lämnar stället. Phu, jäkligt stressande händelse kan jag tala om.

I Colorado ska vi göra en show på ett fängelse. På det här fängelset finns bara män. Vi registreras på väg in genom fängelse gaten, vi tycker väl egentligen bara att det känns mycket spännande.  Vi skulle helst inte prata med fångarna, bara vissa utvalda. De utvalda var på gång att bli utskrivna, de hade sonat sitt brott.

Vi tjejer blir smickrade av alla visslingar och glada tillrop vi fick efter oss. Man ska inte glömma att vi nog faktiskt inte fattade bättre än att bli smickrade, vi var rätt unga, de flesta av oss.

Vi riggade scenen och ljud- och ljus som vanligt. Sedan var det då dags för denna show, inte heller här fick vi av naturliga skäl röra oss i publiken. Vi hölls avskiljda av en mur av fångvaktare och hela statens polisstyrka (tror jag). Ni ska veta att så många levande kvinnoben hade nog inte de här grabbarna sett på rätt många år, de kortkorta kjolarna gjorde nog inte saken bättre. Det blev lite upprors stämning när vi var på väg att avsluta vår show., de ville ha mer. När vi hade packat in allt i vår trailer, kom order att plocka ur den och bussarna igen, det saknades nämligen ett gäng fångar. Under en av bussarna hittades någon och de andra hittades med hund i vår trailer med tillhyggen under skjortorna. Usch, läskigt, men när vi drog därifrån några timmar senare så satt de illbattingarna i isolerings cell.

Colorado var annars vackert och påminde mycket om vårt eget klimat, vi var ganska högt upp i början av the Rockies. En dag  kördes vi rätt upp på berget, The Rocky Mountain, det satt snökedjor på bussarna, vi fick se snö igen. Där uppe fanns tomma döda byar, det var tomt, trodde vi. Men plötsligt stannade bussen till, vi klev ur. Utanför ett ruckel till hus hördes skallen från några hundar, vi förstod att vi antagligen inte var ensamma.

Ur ett annat hus kom plötsligt en skäggig man med ”gamla”kläder, en riktig mountain man gående mot oss. Han skulle möta oss, han började berätta att han bodde i den här till synes döda staden tillsammans med några andra. Han och de var krigsveteraner från Vietnam. De hade aldrig kommit över vad de hade upplevt där borta men det värsta hade varit hur de inte hade blivit mottagna när de kom hem, tillbaka efter att ha krigat för sitt land. Man hade trott att man skulle ha blivit mottagen som en hjälte för sin insats. Men vindarna hade vänt i landet

under tiden de hade varit borta, de fick klara sig själva, utan några stora utmärkelser eller belöningar eller psykolog hjälp att ta sig vidare in i ett normalt liv utan krig. Det, och upplevelsen som kriget inneburit hade gjort att de hade vänt sig ifrån världen, de levde nu som eremiter utan någon direkt kontakt med samhället vid bergets fot.

Det fanns inte någon av oss som klev upp i den bussen igen oberörd, han och många, många fler levde däruppe på berget, hur många vet man inte. ”Men of the Rockies” kan vi kalla dem, de glömda männen.

På ett ställe vi kom till fick vi höra att här hade det försvunnit en massa ungdomar över åren.

Man visste inte var de hade tagit vägen, men att något otäckt hade hänt, det förstod man.

Man hade aldrig hittat några kroppar utan de var liksom bara som uppslukade av jorden.

När vi kom till den här staden så hade man ett par som hade lyckats komma undkomma döden. Man visste nu var man skulle börja leta, man hade grävt i en kulle som hade givit napp, den här kullen var som ett större gravfält. Man hade hittat benen och hade börjat identifierat personerna som bekräftade misstankarna att det skulle vara de försvunna ungdomarna, alla par. Men den som hade placerat dem där visste man inte.

Det var inte helt ok att bo i värdfamilj i den staden kan jag tala om, men ingen bodde själv.

Alla kom därifrån..levande.

Vi var också i staten Montana, där for vi som vanligt från en plats till nästa. Mitt ute på prärien svänger bussen upp på en väg, som inte ser ut som någon har åkt på, på riktigt länge.

Det enda vi ser från bussens fönster är fält, efter en kvart ute i nowere, ser vi en parkerad gammal bil från 1800-talets slut, om än så ny. Vi fortsätter i bussarna ytterligare en halvtimme timme, fortfarande syns inget liv åt något håll, USA, som ska vara hem åt så mycket folk

                  .     

Plötsligt är vi framme på en stor gård, mot bussen springer folk i konstiga kläder och ännu märkligare frisyrer. Vi trodde vi hade hamnat i en filminspelning av Lilla huset på prärien, männen bär kostym med hatt och långa korkskruvar vid öronen. Kvinnorna bär hela klänningar med hårt uppsatt hår, alla har samma typ av klänningar men med lite olika varianter på tyg. Vissa kvinnor bär hättor på huvudet. Barnen skuttar runt bussen som en flugsvärm runt socker. Vi får innan vi kliver ur bussen order att inte ta några kort, vi har hamnat i en Amish by. Vi får veta att invånarna i den här byn lever strikt efter GT, vi får en tur runt byn. Man lever helt annorlunda än oss, kvinnorna lagar allt ätbart tillsammans. Hela byn äter tillsammans, det är männen som äter först sedan kvinnor och barn. Det är också männen med den äldste i byn som bestämmer. Man har byråd, där inga kvinnor är välkomna. Kvinnorna får inte heller lämna byn, de flesta män har heller aldrig varit utanför byn. Kvinnan lämnar byn om de inte hittar någon make inom byn, då skickas hon till en i närheten. Kvinnan kommer då aldrig mer hem, utan får leva med sin makes familj. Den odlade jorden är mycket viktig för gården, alla män arbetar vid jordbruket. Kvinnorna tvättar, lagar mat och sköter tillsammans med de unga männen en enorm kalkon uppfödning, här har man ett system mycket över det vanliga, Man har inte elektricitet till något annat än sin kalkon uppfödning, man eldar ljus och värmer byn och skolan med ved. Från vilka träd? Tja, jag såg då inga.

I skolan får barnen lära sig psalmer och man fick spöstraff om man inte sköter sig, skrämmande. Inte konstigt att barnen satt knäpptysta, eller läste i kör ur GT när fröken läste före. Jag och Mexikansk tjej började prata med ett par kvinnor, vi fick gå in i deras hus. Alla hus såg likadana ut, alla som gifte sig fick varsin stor byrå, när man fick barn fick de en. Man ägde egentligen inte något, man ägde samma saker. Ingen kunde därför vara avundsjuk på någon annan på grund av vad den ägde. En gång per år kom en man ut till dem och sålde tyg, han hade med sig tre olika mönster eller färger att välja på, det förklarade vår iakttagelse att alla verkade ha likadana klänningar. Vi frågade vad de visste om världen på andra sidan vägen, den ena visste inget alls, den andra hade fått åka med i till stan en gång för att vara på sjukhuset med sitt barn. Vad skulle du vilja ha från den världen frågade vi, hon behövde inte tänka länge, hennes svar kom snabbt, parfym sa hon.

Med de orden bad vi ändå att få ta ett foto av de båda kvinnorna, vilket vi fick innan vi med matklockan hårt donglande i öronen sprang mot de väntande bussarna. Tack världen för den här upplevelsen, den var verkligen unik.

För mig är det stört omöjligt att säga att så här är de som människor, jag har levt i indianreservat, i hus, i husvagn,hos mycket rika och riktigt fattiga. Men slagits av människors vilja att hjälpa, lära och dela med sig. Jag har svårt att tro illa om människor. Jag har träffat djävulen och vet ju att hon levde i Tyska Swzartzwald..hehe! Självklart finns det mer att berätta. Jag har bestämt mig för att ta in mina dagböcker och brev som jag skrev hem under den här tiden. Jag är ganska imponerad av hur mycket jag minns nu när jag har valt att minnas.

Tänk vad mycket man kan förtränga... minnen som ändå färgar mig i alla mina beslut, varje dag.

Tack för att ni har lyssnat, love you!

This is it från Lilla Mig! <3

   Life on the road..

Vi har nu tagit oss till Tyskland, vi besökte många stora och små platser. Tyskland bär spår av det medeltida Europa, det finns slott, kyrkor och kloster överallt. Den ena byggnaden mer fantastisk än nästa, man kan verkligen se och känna historiens vingslag. Hade ett nedslag i en stad som hette Trier, ett fantastiskt ställe om man gillar historia, otroligt vackert att promenera genom de smala gränder och gator som fanns kvar. Här fanns också en stor botanisk trädgård som låg i anslutning till den stora klosterbyggnaden. Här bodde jag i en familj som hade vad jag menar var ett Egypiskt museum, hemma. Alla var helt fanatiskt intresserade av egypten och dess historia, med faraoer etc. Vilka berättelser man fick höra.

När jag reste därifrån hade de lagt ner en stor turkos skalbagge i min packning, långt senare fick jag veta att den skalbaggen betyder tur. Kul, grej, det gör att jag nu faktiskt minns dem.

Den turkosa skalbaggen fick jag beskydd av redan i nästa stad, som var en by. Vi stannade till vid en Amerikansk militärbas, där skulle vi ha vår show. Jag själv bodde ganska långt därifrån, i en liten trång by. Trång undrar ni, jodå, vi hade en ledig dag här. Den morgonen vaknade vi av mycket rörelse, vi gick ut. Vi möttes av en stor militär konvoj, man skulle transportera en kärnvapenspets genom byn, den var enorm. Att vara så nära något så allvarligt, kändes läskigt. Den var jättelång och hade en diameter på kanske fyra meter eller mer, svårt att säga så här i efterhand. Hade man 20 cm på varje sida när man långsamt transporterade detta vapen genom byn, genom vissa partier fanns det knappt att andas. Men en sådan här grej backar man inte med kan jag tala om så det måste bli rätt från början. Man blir minst sagt dödlig.

En morgon blev vi som vanligt avlämnade av våra värdfamiljer för att ta oss till nästa plats och familj. Den här gången blev vi avlämnade vid några båtar och vi fick ta oss vattenvägen via Mosel upp till Köln via Rhen. En resa jag verkligen rekommenderar, vackert med vinlandskapet och dess vingårdar och fantastiska slott som klänger sig fast på bergssluttningarna detta som ett underbart ”backdrop”. Har man inte sett detta förut så har man svårt att fatta att det ens går att odla något på dessa branta stenbackar, uppbyggda i nivåer. Jag gillar ju det karga landskapet så detta är verkligen vackert för mig.

En dag blev avsläppta i utkanten av vad jag kommer ihåg som en by, vi vällde ut ur bussarna och ut i den vackra lund som låg där framför oss. Vi började gå och fattade snart att vi hade hamnat på en kyrkogård, eller..? Plaketter med judestjärnor låg nerfällda i gräset, här och var låg plaketter med namn och årtal….vi var utanför Auswitz- Birkenau…från det vackraste till detta på timmar, dagar…livet åkte berg-o-dal bana, folk grät och var helt ifrån sig.

Det var några från gruppen som var på plats när ”muren” föll, folk sjöng, dansade och bröt stenar för att behålla, en känsla av hopp  blandades av en rädsla för hur det skulle bli nu.

En hel värld var på plats under denna historiska händelse, delade den med tusentals tyskar på plats hängandes, klängandes på denna vägg som betytt så mycket för så många. Familjer kunde nu förenas, som levt separerade under så lång tid, den förde med sig mycket.

Härifrån reste vi vidare till Goslar- Bad Harzburg, detta var en dubbelstad.         

Utanför Goslar fanns staketet på flera meter som delade väst från öst, gräsmattan var jättefin i höstljuset och man kunde se framför sig hur barn leker i gräset, men skenet bedrar. Begravd i denna gräsmatta låg tusentals minor som detonerar vid beröring. När vi sedan kom till lokalen för host pick –up stod mina föräldrar där, gud, jag trodde att jag skulle gråta ihjäl mig. Vilken fantastisk överraskning det var. Jag fick bo på hotell med dem och bara vara med dem under tre dagar, utom när vi hade rehersal förstås, två timmar före showen och sedan yttrligare två timmar show, sedan ännu mer mamma och pappa. Jag minns att vi delade rum och att vi på kvällen hade ett riktigt kuddkrig, det var fantastiskt men samtidigt svårt att förena dessa två verkligheter.   

Härifrån var det åkte jag med mamma och pappa till Hamburg där jag flög vidare till Oslo för att göra PR. Det här var mitt andra PR uppdrag, det var så här det funkade, ett gäng for i förväg för att ordna aktiviteter och ordna för att minst en show skulle genomföras. Vi skulle göra något för staden vi kom till och vi försökte hitta sponsorer för bl.a alla måltider som vi inte var i vår värdfamilj. Jag hamnade  hos en värdfamilj i ett tomt hus, ett stort tomt hus med en lapp, de var i USA och spelade golf med Nick Faldo.

Det fanns en son, men av honom såg jag från början inte röken. Men jag bodde väl där under några dagar innan jag faktiskt träffade på en lång kille i köket en morgon, trodde att jag skulle dö av skräck, hade räknat med att var själv. Han garvade hysteriskt och jag fattade knappt vad han sa. Dagen därefter träffade jag på en lite kvinna med kinesiskt ursprung upp och ner i trappen hemma, jag skrek och det gjorde hon också, deras housekeeper, hur ska man veta det. Den här killen kom jag att träffa väldigt mycket, det slutade med att vi faktiskt blev tillsammans. Jag jobbade på dagarna och han jobbade på kvällarna, med att köra ut pizza. Hur vi fick ihop det är mer än vad jag fattar, men det höll i tre år, tror jag att det blev.

Vårt Cast kom in i Oslo en kall vintermorgon i början av december, med båt från Danmark.

Vi gjorde modevisningar i Akker Brugge, och mini shower lite här och var för att göra reklam. Detta skulle avslutas som två jättekonserter för gräddan av Oslos societet och i inte mindre än Oslos konserthus. En dag innan jag skulle fortsätta resan, var vi hemma hade de främmande, rätt som det är ringer det på dörren och de ropar att jag ska öppna, jag släpper in en man, han kränger av sig sin ytterrock och liksom sträcker fram den till mig. Jag talar om att han kan hänga sin rock i garderoben och sedan visar jag in mannen i vardagsrummet där det ska vara bridgekväll. Jag hör hur man skrattar men tänker inte mer på det. Dagen efter får jag veta att den jag har bett hänga av sig sin rock är den som idag är Kungen av Norge nämligen Kung Harald...och att han  hade skrattat åt att jag inte hade den blekaste aning om  vem han var. Jag visste att jag hade Jon Skolmen som närmaste granne, men såg bara hans bil egentligen. Vår resa  tillsammans höll på att ta slut, vi hade svårt för vi insåg att detta var våra sista veckor tillsammans. Vi firade Lucia i Moss, där vi gjorde ett stort Luciatåg för våra vänner. Vi for sedan vidare till Sandefjord, Tönnsberg för att sedan avsluta det hela i Drammen. Vår sista show var mycket känslosam, låtar och danser fick en ny betydelse för det var verkligen ”the last dance”..den kvällen avslutades med en bal. Den var inte så trevlig, de flesta grät och mådde dåligt, vi hade en enorm separationsångest. Hit kom min mamma och pappa med min syster för att ta mig hem. Det var sorgsamt och väldigt laddat att skiljas från alla som funnits så nära, så länge. Vi hade verkligen varit med om för mycket tillsammans, något jag snabbt insåg att detta kan jag aldrig berätta för någon, min verklighet var så annorlunda. Vem skulle orka lyssna på en berättelse som aldrig tog slut. Minnena blev många och många gånger för jobbiga att ta i, allt blev som ett enda blurr, med olyckan i fokus.

Det har tagit mig fram till nu att reda ut detta i mig själv, det va inte mitt fel att jag överlevde..

Nu kan jag säga det och faktiskt känna att det är så..

Jag har lite till att berätta men det kommer i morgon…alla krympta skallar, försvunna tonåringar, skallerormar i Whitesands och Area 54 och Roswell med sina aliens…

Over and out från Lilla Mig!!<3